Man tar en relevant text, börjar så sakta läsa, med ganska låg röst. Inställningen är viktig. Du bör tänka något i stil med: ”Jag ska tamefan visa råm.” Tänk cowboy. Tänk duell på dammig westerngata. Tänk annalkande duellant. Tänk bister uppsyn och lätt kisande ögon. Men tuggar du på ett grässtrå så är det dags att spotta ut det nu.
Stirra på dina åhörare mellan orden. Växla intonation och rör dig i rummet. Talar folk? Fnissar folk? Kastar de pappersbitar i rummet? Strunta i dem! Fortsätt läs. Efter hand märker du att åhörarna tystnar allt mer. Lugnet lägger sig. Fortsätt läs. Lugnt. Frasera! Variera! Fortsätt stirra. Utmana orosmakare med blicken. Läs dig in i det autonoma nervsystemet, få hjärtan att stanna, matsmältning att upphöra och andningsbrisen att mojna.
Efter hand kommer åhörarna att upphöra att andas. När sista åhöraren dragit sitt sista andetag är så är alla döda. Du har vunnit, de har förlorat och det är dags att dumpa liken.
Jag skrev den här texten när en bekant undrade vad jag menar med att läsa ihjäl elever. Jag lånar en klass några veckor framöver, skolklassernas gatkorsning, en samling skolovilliga från flera olika skolklasser. De är svårtyglade, men jag har gett mig den på att få dem att lyssna på de noveller jag läser för dem. Är de inte intresserade så får de skylla sig själva. Första lektionen gick hyfsat. Omkring hälften av församlingen lyssnade till en början. Siffran steg mot slutet.
Nästa vecka blir det en ny novell. Jag ger mig inte. Jag ska banka i dem lite god litteratur.