På dn.se skriver man i dag att intelligenstester kanske inte mäter intelligens utan att de i själva verket mäter graden av motivation hos en människa. Man skriver också att de som lyckas på intelligenstesten gör bättre från sig i livet.
Hårt arbete, hård fokusering på uppgiften, samt förmågan att inte ge upp utan en extra ansträngning, är det som ger höga IQ-poäng. Ännu bättre går det om en belöning väntar efter arbetet, om man kan tjäna pengar på sina poäng.
DN har fått nyheten i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences
Vad kan vi lära av detta inom skolan?
- En människas intelligens är relativt konstant och ändras inte så lätt.
- En människas motivation är i högsta grad föränderlig och går bland annat att påverka genom använding av belöningar.
Vi kanske inte ska vara så snabba att döma ut elever som inte lyckas. Vi måste bara hitta rätt belöningsformer. Det gäller alltså inte att fylla kärl i skolan. Vi måste tända eldar. Inga nyheter precis.
Vi måste också fundera över hur vi använder oss av belöningssystem i skolan.
Och för det tredje: Hur mäter vi elevernas kunskaper? Gör vi samma fel inom skolan? Tror vi att vi mäter kunskaper när vi i själva verket mäter motivation? Eller det kanske inte spelar någon roll?
Det finns ganska mycket forskning som visar att belöningar inte fungerar om det redan finns en inre motivation. Effekten blir faktiskt motsatt om man ger belöningar: den inre motivationen minskar och ersätts av den yttre motivationen, vilket i sin tur ger sämre resultat.
Översatt till skolan betyder detta att en elev som är nyfiken och inte bryr sig om betygen, lär sig mycket mer än en ointresserad elev som bara bryr sig om betygen.
Konsekvensen av detta är att ett ”belöningssystem” skall belöna inre motivation vilket kräver ett rejält nytänkande från skolan. Ett sådant belöningssystem skulle troligen belöna genom direkt och spontan(!) uppskattning av goda insatser och lyfta fram kompetenser som bekräftar värdet av den inre motivationen i den större gruppen och som då inspirerar andra. Planerade ”belöningar” som betyg, ”awards” och liknande gör alltså ofta mera skada än nytta.
Artikeln i DN är lite snurrig vilket inte är ovanligt när journalister skall trycka ihop ett kvalificerat forskningsresultat (som inte nödvändigtvis är korrekt) till en nyhetstext.
Vad jag själv undrar över, är om testdeltagarna nu inte har en inre motivation att göra testet, så kommer den yttre belöningen givetvis att påverka testresultatet. Om inte resultatet tittar på den inre motivationen att göra ett intelligenstest, får vi en ganska kraftig felkälla här. I en kontrollerad testmiljö med slumpmässigt utvalda individer kommer en sådan effekt att vara oundviklig misstänker jag.
I en verklig situation, där exempelvis ett särbegåvat barn gör ett WISC-IV test kommer det i högre grad att finnas en inre motivation att göra bra i från sig och belöningen behövs inte, eller gör ingen skillnad.
Tack för den uttömmande kommentaren Jens. Jag jobbar en hel del med elever som problem med den så kallade ”motorn”. Jag ägnar mycket tid åt att klura på varför elever är lågpresterande. I grova drag kan urskilja faktorerna motivation, förförståelse och exekutiva funktioner. Det är intressant det du skriver; att belöningar inte fungerar om det redan finns en inre motivation. Det faller väl i linje med det jag tidigare skrivit om relation. I grova drag är det bara omkring en tredjedel av eleverna som behöver relation med lärarna, resten klarar sig bra ändå. På liknande sätt är det med belöningssystem. Det är därför det är så svårt och ofta kontraproduktivt att konstruera generella belöningssystem för en hel grupp elever.
Men ALLA elever (och människor) behöver belöningar på något vis. När det inre belöningssytemet inte fungerar som behöver vi stötta utifrån. Och det är då vi kan titta exempelvis åt datorspelens uppbyggnad, som jag tidigare skrivt om.