Våra sexor hade lovats film i går fredag av deras ordinarie lärare. Den ordinarie läraren ville väl vara snäll mot mig och förenkla hanteringen av eleverna lite. Som inryckande vikarie tyckte jag att film var en tråkig sysselsättning i det fina vädret. Jag föreslog istället att vi skulle gå ut och fotografera i skogen.
Jag hade faktiskt förväntat mig mestadels positiva reaktioner. Men det fick jag inte:
– Men neeeej. Vi vill ju se på film.
– Men ni ser ju så mycket film ändå. Ni sitter ju så mycket vid skärmarna. Kan det inte var skönt att komma ut? Det är ju så fint väder.
– Men det är inte samma sak. Det här är ju en lång film. Annars ser vi ju bara korta klipp.
Något har hänt! Kan det vara så att ungarna inte längre ser spelfilm hemma? De väljer istället att klicka runt på Youtube. Om nu ungarna läser allt mindre och dessutom väljer bort de långa filmerna för kortare klipp; vad händer då med känslan för narrativet, berättelserna? Vad har detta för innebörd för förståelsen av en lång mödosamt berättad historia?
Överdriver jag? Kanske. Men faktum är att jag inte har pratat så mycket film med eleverna senaste året. Förr om åren har det alltid funnits någon blockbuster att penetrera: StarWars, Lord of the Rings, Narnia, Guldkompassen, Harry Potter m.fl. Jag hade hoppats på att Hungerspelen skulle väcka lite liv i filmdiskussionerna, men den gled ganska obemärkt förbi.
Min spaning är alltså lite tveeggad. Å ena sidan överger eleverna filmer för webbklipp och å andra sidan uppskattas filmer mer i skolan igen. Men slutsatsen måste i alla fall bli vara att skolan är en viktigt institution för att hålla filmintresset levande. Fortsätt att visa kvalitetsfilm i skolan. Utmana eleverna med genrer de inte är vana vid! Undvik att välja filmer demokratiskt. Tänk förmågor, centrala innehåll och kunskapskrav. Men döda inte intresset med för skolig film.