Jag dumpar ett resonemang här för att dela med kollegor.
Men vi menar att det också finns behov att att öva på motsatsen, alltså källtillit.
[[Vetenskapliga teorier för lärare]] s .41
Något jag tänkt på ofta med elever. Att lära elever att skilja mellan tillförlitliga och mindre tillförlitliga källor i stället för att att vara kritisk mot alla källor. Också kopplat till mina tankar om en omdefinition (eller?) av ordet [[kritik]], att kritik inte per definition behöver vara något negativt, att kritik är synonymt med granskning och att det går att finna bättre och sämre kvaliteter med hjälp av en kritisk metod, trovärdigheten kan med andra ord också bekräftas, mha källkritisk metod. [[Källkritik]]
Skolverket tar nog intryck av detta resonemang när de skriver om källtillit i Guide till källkritik för lärare. Det finns också en modul för källtillit på Lärportalen.
Att förhålla sig till information på nätet, eller för den delen utanför, handlar därför inte enbart om kritik, utan lika mycket om tillit och förtroende. Om vi alltid ska ifrågasätta alla institutioner, personer eller dokument omöjliggörs ett demokratiskt samtal. Att inte lita på någonting ligger i praktiken inte långt ifrån att inte ifrågasätta någonting. Även med en grundförståelse som säger att kunskapen alltid är i rörelse måste vi acceptera att vissa källor och institutioner rimligtvis är mer trovärdiga än andra. Källkritik är viktig, men den måste därför paras med vad vi kan kalla för en källtillit och såklart även med allmänbildning och kunskap, även kunskap om hur kunskap skapas och hur vetenskap fungerar.
Lunds universitet – Medie- och informationskunnighet i den digitala tidsåldern – en demokratifråga – Källkritik, självkritik och källtillit