Jag ställde mig i kö hos det lokala biblioteket för boken Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag har fortfarande plats 21 i kön. Normalt sett brukar siffrorna rulla på snabbt nedåt i kön, men nu går det långsamt, så jag antar att de som bokat boken verkligen läser den.

Jag ser verkligen fram mot boken efter att har blivit skrämd halvt från vettet av hans föregående böcker. Men varför utsätter jag mig för detta? Förmodligen eftersom Ajvide är en så skicklig samtidsskildrare, förmodligen för att han slår an en sträng hos mig som får mig att inse min utsatthet och får mig att grubbla över de där existentiella tankarna som jag helst vill lägga åt sidan.

Den där existentiella biten är jobbig; det där knappt läkta såret, tankarna om liv och död och meningen med livet. Jag måste dit och pilla lite då och då, som att klia på en sårskorpa. Jag vet att det är för tidigt. Det kommer att göra ont och såret kommer åter att gå upp.

Jäkla John Ajvide Lindqvist! Varför var du tvungen att skriva en ny bok!