Etikett: AI

AI-assisterade läromedel – ett försök

Jag har lagt lite tid senaste dagarna på att föröka göra verklighet av tankarna att systematisera de texter jag skrivit för elever och posta dem på nätet. Jag använder mig av Obsidian och Obsidian Sync. Nu har jag även skaffat ett domännamn till något som börjar likna en Wiki. Jag har testat att använda min GPT Läromedelsverkstan för att få lite fart på textskrivandet. Det fungerar relativt bra faktamässigt, men Chat GPT har en tendens att amerikanisera meningsuppbyggnad och vissa ord och begrepp som jag inte gillar. Jag har fått gå efter och städa en hel del och det tar lite tid. Men på det hela vinner jag tid på att låta AI skriva texterna, i alla fall för texter där jag är hemtam i ämnet och kan lita på att ChatGPT ljuger ihop något. Det händer ibland, men inte så ofta.

Ta del av min sajt här: Postmeta Wiki

AI-genererade texter i undervisningen?

Jag har gjort ett litet experiment igen. Med hjälp av AI-verktyget ChatGPT har jag satt ihop ett läromedel i litteraturhistoria. Det är en enkel sammanställning, mestadels klipp och klistra från min sida. Ni hittar det här: Litteraturhistoria med AI. Min fråga är: Hur bedömer ni detta material? Är det bara rörigt, eller kan det faktiskt vara användbart?

Jag ställde ungefär samma fråga i en Facebookgrupp och fick etts var från en person som tyckte att texten var språkligt svag, inte ens på gymnasienivå, och behövde en rejäl genomgång av en redaktör. Frågan kom upp: Varför använda AI för att skapa sämre texter än de som redan finns?

Jag håller med. Det finns bättre läromedel. Men vi är just nu vid starten av en utvecklingskurva inom AI. Det här experimentet är inte bara om att skapa text, utan att visa hur snabbt området utvecklas. Tänk på hur AI-genererade ansikten för ett år sedan såg nästan skrämmande ut, medan de idag knappt går att skilja från riktiga foton.

Så vad betyder detta för framtiden? Hur kommer svensk text som är AI-genererad att se ut om två år? Kommer traditionella läromedel att bli omoderna? Kanske kommer vi snart att se läromedel som är skräddarsydda för varje elevs individuella behov och kunskapsnivå. Och vad händer om vi inte längre har samma gemensamma kunskapsbas? Vad händer om alla texter genereras för individuella behov? Vad förlorar när vi inte lägre presenteras gemensamma texter?

När AI stiger in i skolan

Snart kanske din nya lärare är en artificiell intelligens. Denna AI är inte som vilken lärare som helst. Den är en språkmodell, noggrant tränad på omfattande data och finslipad av människor. Och dyker AI upp på flera ställen i flera skepnader så är det förmodligen fortfarande samma bakomliggande språkmodell. Samma personlighet och samma värderingar kommer att möta eleverna i fler olika inkarnationer.

De människor som tränade modellen hade sina egna värderingar, sina egna idéer om vad som är rätt, fel och viktigt. Så vilka värderingar är det vi pratar om här, och är det verkligen dessa vi vill att våra barn ska ta till sig utan att ifrågasätta?

När vi släpper in AI i skolans värld, släpper vi in mer än bara avancerad teknik. Vi introducerar en språkmodell, som bär med sig sina skapares värderingar. Denna AI är inte bara en neutral kunskapskälla. Den är formad av människors syn på världen, av deras perspektiv. Det väcker en fundamental fråga: Är det dessa värderingar vi vill att våra barn ska absorbera?

I dagens skola möte eleverna många olika lärare med olika värderingar och olika syn på livet. Eleverna tränas i att möta olika personligheter och värdera uttalanden från olika typer av människor.

Vi formar vår identitet genom våra val och handlingar. Men om vår lärandeprocess, och därmed våra val, är starkt influerade av en AI fylld med andras värderingar, hur fria är då våra val? Blir vi inte, på något sätt, arvtagare till skaparnas tankesätt och idéer? I detta sammanhang uppstår frågan: Är vi fortfarande oss själva, eller bara en förlängning av AI:ns programmering?

Vi kan ta vidare resonemanget utanför skolans väggar också. Riskerar vi drabbas av likriktning om vi inom en snar framtid möts av musik, filmer och tv-serier som alla tagits fram med samma grundläggande AI?

AI i skolan är mer än bara ett sätt att lära ut; det är ett sätt att forma framtiden. Vilka värderingar vill vi att våra barn ska bära med sig in i framtiden? Ska vi okritiskt ta emot AI:ns läror, eller bör vi stanna upp och fundera över vilka värderingar de faktiskt representerar?

OpenAI släpper bot-verktyg

OpenAI lanserade för några dagar sedan möjligheten att skapa egna botar, vilket verkligen är en revolutionerande nyhet! (Jag skriver inte så ofta.) Med hjälp av OpenAIs GPT-teknologi kan användare nu skapa sina egna botar, eller agenter, för att lösa olika ändamål.

OpenAI har själva betecknat dessa botar som GPT:er, vilket kan vara en lite klumpig term som kan riskera att krocka med deras andra tjänster. Jag kallar dem botar i den här texten. Dessa botar är grundade på ChatGPT och GPT-4 Turbo. GPT-4 Turbo är en vidareutveckling av GPT-4. För att skapa en ny bot resonerar du med en annan bot som hjälper dig att skapa en systemprompt. En systemprompt är den första instruktionen i ett samtal med boten. Boten kommer ihåg systemprompten genom hela samtalet och styr botens grundläggande beteende.

Du kan också lägga till en samling dokument som boten kan använda som resurs. Detta innebär att din bot kan dra fördel av skräddarsydd och uppdaterad information från olika källor. Dessutom kan boten också hämta information från olika webbplatser på internet, vilket ger den stora möjligheter att samla relevant information.

Det finns knappast någon gräns för vad dessa botar kan göra. De kan de användas inom kundsupport för att ge snabba och precisa svar på kundfrågor. De kan tillhandahålla relevanta och aktuella resurser till studenter och forskare. De kan de anpassas för att assistera i professionella arbetsflöden, som att generera rapporter eller hitta specifik information på begäran. Jag förutser kalkylarkets död i framtiden. Du behöver inte längre kunna skriva formler och pivotera tabeller. Din bot gör det åt dig.

Jag fick till verktyget igår och ägnade kvällen åt att skapa lite GPTer. Tyvärr är det inte möjligt att testa GPTerna direkt utan att prenumerera på ChatGPT-tjänsten:

Det är viktigt att komma ihåg att dessa verktyg inte kan tala sanning. De säger bara det statistiskt mest troliga. Och om det finns märkligheter i dess träningsdata så kan resultaten också bli märkliga. Det är därför viktigt att alltid vara medveten om att AI-modeller som dessa inte ersätter äkta mänsklig expertis eller korrekt information från trovärdiga källor.

Ännu en novell av ChatGPT – GPT-4

Jag ville göra ännu ett försök med att låta ChatGPT skriva en novell för att se om hur berättelserna liknar varandra. Vi ser även här att ChatGPT har svårt för att skriva tragiska och öppna slut. ChatGPT har även en tendens att skriva läsaren på näsan och förklara lite för mycket.

Men jag tycker att det är intressant att AI:t tar uppmaningar om att berättelsen är för banal utan att tveka.

Skriv en novell, med en känsla av undertryckt vrede och frustration som tar upp problemet med samhällets orättvisor. Novellen ska ha en långsam berättartakt och mycket gestaltning. Novellen ska ha ett öppet slut.

Titel: Snett i tiden

Mitt i skymningen befann sig Sune i sitt lilla hus vid skogsbrynet. En plats som förvisso kändes säker, men också isolerad från resten av världen. Han satt vid köksbordet och fingrade på en av sina gamla böcker. Dess slitna sidor och mjuka pärm hade blivit hans tillflykt i en värld som tycktes ha glömt bort honom.

Det låg något i luften som fick Sunes hjärta att bulta. En känsla av undertryckt vrede, en frustration som ständigt gnagde på honom. Han vände blad i boken, långsamt och metodiskt, samtidigt som hans tankar färdades genom de orättvisor som plågade hans samvete.

Den lilla byn där han bodde hade förändrats genom åren. Klyftorna mellan de som ägde och de som inte gjorde det hade blivit alltmer påtagliga. Sune såg det varje gång han gick till byns enda affär. Där stod gamla fru Svensson, med sina trasiga kläder och darrande händer, och räknade sina mynt noga för att få råd med några få varor.

Sune reste sig upp och gick fram till fönstret. Han betraktade den ensliga stigen som ledde in mot byn. Skymningen hade förvandlats till natt, och den enda ljuskällan kom från en ensam gatlykta som skapade en liten ljuspöl i mörkret.

En rörelse fångade hans uppmärksamhet, och han såg en gestalt som långsamt närmade sig. Det var gamle Sture, byns arbetsnarkoman, som hade slitit på fabriken i över fyrtio år utan att få den uppskattning han förtjänade. Sture stapplade fram på sina utslitna ben, sannolikt på väg hem efter ännu en lång arbetsdag.

Sune kände igen sig i Sture. Båda hade de kämpat på i sina respektive liv, men kände sig nu övergivna och bortglömda. Det var som att deras ansträngningar aldrig räknats, som att deras slit inte betydde någonting i det stora hela.

Han tänkte på byns stora gård, där de förmögna Persson bodde. De hade en stor, vacker trädgård, som växte i överflöd medan byns fattiga fick kämpa för att få mat på bordet. Sune var inte avundsjuk av naturen, men han kunde inte låta bli att känna en stark irritation över det han såg som en enorm orättvisa.

En långsam beslutsamhet började ta form i Sunes hjärta. Han ville göra något, han ville på något sätt bidra till att rätta till de orättvisor han ständigt bevittnade. Men hur skulle han gå till väga? Hur kunde en ensam man förändra förändra en hel världsordning som tycktes vara emot honom och hans likar?

Sune stod där, i det dunkla köket, och kämpade med sina inre demoner. Han visste att han var tvungen att göra något, men vad? Det var då han fick en idé. En enkel, men kraftfull handling som kanske, bara kanske, kunde förändra något i hans lilla värld.

Nästa morgon vaknade Sune tidigare än vanligt. Han satte på sig sina slitna kläder och gick ut i trädgården. Där tog han tag i en spade och började gräva, djupt och beslutsamt. Han grävde ett stort dike som löpte längs hela hans tomtgräns, från skogsbrynet ända fram till den ensliga stigen som ledde mot byn.

När grannarna så småningom vaknade och undrade vad Sune höll på med, förklarade han sitt syfte. Han skulle skapa en gemensam plats för byns fattiga, en plats där de kunde odla och dela med sig av sina grödor. Det skulle vara deras sätt att bekämpa orättvisor och hjälpa varandra.

Nyheter sprids snabbt i små byar, och snart var det inte bara de fattiga som kom för att hjälpa till. Människor från hela byn arbetade tillsammans, skapade något gemensamt. Och mitt i allt detta stod Sune, spaden i hand, och visste att han hade påbörjat något viktigt.

Men i skuggan av framgång och gemenskap fanns en växande känsla av missnöje hos de förmögna i byn. De ville inte se förändring, och de ville inte att de fattiga skulle få det bättre. Så de började planera, smida ränker för att försöka stoppa Sunes arbete och förhindra att hans vision blev verklighet.

Sune visste att kampen inte var över, att detta var början på en lång resa fylld av motstånd och utmaningar. Men när han såg glädjen i de fattigas ögon, kände han att det var värt det. Och så fortsatte han att gräva, djupt och beslutsamt, medan skuggorna av orättvisor och motgångar lurade runt hörnet. Men för första gången på länge, kände Sune att han inte var ensam. Hans kamp var deras kamp, och tillsammans skulle de försöka skapa något bättre.

Novellen slutar med att Sune gräver vidare, med vetskapen om att kampen mot orättvisor och samhällets klyftor är långtifrån över. Men för första gången på länge känner han hopp och en gemenskap som kan stärka honom inför de utmaningar som väntar. Slutet är öppet, och läsaren får själv fundera över hur Sunes kamp kommer att utvecklas och vilka kon

Skriv om novellen så att det blir en inre monolog där betraktelser och dagdrömmar avlöser varandra. Novellen får inte innehålla ordet ’jag’. Gör berättelsen kortare.

Titel: Snett i tiden

Där sattes vid köksbordet, fingrar på en av de gamla böckerna. Slitna sidor och mjuka pärm som en tillflykt i en värld som glömt bort en. En känsla av undertryckt vrede, en frustration som gnager inom.

Tankarna färdas genom orättvisor som plågar samvetet. Byborna, gamla fru Svensson och Sture, deras kamp och slit för att överleva. Perssons gård, deras förmögenhet som växer medan andra svälter. En sådan orättvisa.

En längtan efter att göra något, att förändra något, men hur? Tankar på en gemensam plats för byns fattiga, där grödor kan odlas och delas. Drömmar om förändring och förbättring, om samarbete och gemenskap.

Men också skuggorna av de som vill förhindra förändring, de som vill bevara status quo. En kamp som kan bli lång och svår, men kanske inte omöjlig att vinna.

Tankarna och dagdrömmarna avlöser varandra, och där, mitt i ensamheten, spirar ett hopp om att en dag kunna göra något för att rätta till orättvisor, för att förändra en liten del av världen. Och kanske, bara kanske, kommer drömmar och visioner att bli verklighet en dag.

Gör språket mer avancerat.

Titel: Snett i tiden

Där sitter man vid det gamla köksbordet, låter fingertopparna smeka bokens slitna sidor och mjuka pärm; en tillflyktsort i en värld som tycks ha försummat ens existens. Under ytan gror en undertryckt vrede, en frustration som gnager på själens innersta kärna.

Tankarna vandrar genom ett landskap av samhälleliga orättvisor som ständigt plågar ens samvete. Bybornas öden – gamla fru Svensson och Sture – deras ständiga kamp och slit för att överleva i en värld som inte erbjuder någon nåd. Perssons gård, där deras förmögenhet växer ohämmat medan andra famlar i hungerns skugga. En sådan avgrundsdjup orättvisa.

Inom en växer en längtan efter att ingripa, att förändra något, men hur? Tankar kring en gemensam plats för byns fattiga, där jordens gåvor kan odlas och delas. Drömmar om transformation och förbättring, om samverkan och gemenskap.

Men också medvetenheten om de skuggor som vill förhindra förändring, de som vill bevara det gynnsamma status quo. En kamp som kan bli långvarig och besvärlig, men kanske inte omöjlig att bemästra.

Tankar och dagdrömmar avlöser varandra i en ständig dans, och där, mitt i ensamheten, spirar ett hopp om att en dag kunna påverka och rätta till de orättvisor som präglar världen. Kanske, bara kanske, kommer drömmar och visioner att så småningom gestalta sig i verkligheten.

Berättelsen är lite banal

Titel: Skuggornas symfoni

Där vid det ålderdomliga skrivbordet, omfamnas bokens antika sidor och välformade pärm; en fristad i en värld som tycks ha förlorat kännedom om ens existens. Inuti växer ett innesluten groll, en frustration som borrar sig in i själens mest skyddade vrår.

Tankarna stiger in i en labyrint av samhälleliga orättvisor som plågar och utmanar ens moraliska kompass. Bybornas öden – de ålderstigna, de försakade och de förbisedda – deras eviga strävan och kamp för att navigera i en värld som inte erbjuder någon nåd. Perssons gård, där deras förmögenhet frodas okontrollerat medan andra kämpar för att undfly hungerns kalla famn. En sådan bedövande orättvisa.

En längtan efter att inta en roll, att förändra något, men hur? Visioner om en gemensam plats för de undanskymda, där naturens gåvor kan odlas och delas. Tankar om transformation och förbättring, om samverkan och gemenskap.

Men också insikten om de osynliga krafter som vill förhindra förändring, de som vill bevara den gynnsamma ordningen. En kamp som kan bli långvarig och besvärlig, men kanske inte omöjlig att bemästra.

Inre monologer och dagdrömmar avlöser varandra i en ständig symfoni av skuggor, och där, mitt i ensamheten, spirar ett hopp om att en dag kunna påverka och rätta till de orättvisor som präglar världen. Kanske, bara kanske, kommer visioner och drömmar att så småningom förena sig med verklighetens väv.

Ta bort allt hopp ur berättelsen

Titel: Skuggornas symfoni

Där vid det ålderdomliga skrivbordet, omfamnas bokens antika sidor och välformade pärm; en fristad i en värld som tycks ha förlorat kännedom om ens existens. Inuti växer ett innesluten groll, en frustration som borrar sig in i själens mest skyddade vrår.

Tankarna stiger in i en labyrint av samhälleliga orättvisor som plågar och utmanar ens moraliska kompass. Bybornas öden – de ålderstigna, de försakade och de förbisedda – deras eviga strävan och kamp för att navigera i en värld som inte erbjuder någon nåd. Perssons gård, där deras förmögenhet frodas okontrollerat medan andra kämpar för att undfly hungerns kalla famn. En sådan bedövande orättvisa.

En längtan efter att inta en roll, att förändra något, men hur? Visioner om en gemensam plats för de undanskymda, där naturens gåvor kan odlas och delas. Tankar om transformation och förbättring, om samverkan och gemenskap. Men varje hopp om förändring förintas av en tyst viskning om att ingenting någonsin kommer att förändras.

Men också insikten om de osynliga krafter som vill förhindra förändring, de som vill bevara den gynnsamma ordningen. En kamp som kan bli långvarig och besvärlig, men kanske inte omöjlig att bemästra. Och ändå förlorar sig själen i mörka tankar om att kampen redan är förlorad innan den ens börjat.

Inre monologer och dagdrömmar avlöser varandra i en ständig symfoni av skuggor, och där, mitt i ensamheten, försvinner varje uns av hopp, likt en flämtande låga som slocknar i nattens kyla. Kanske, bara kanske, är det så att visioner och drömmar för alltid kommer att förbli fångade i en evig kamp mot en ogästvänlig verklighet.