Alla svensklärare har varit med om elever som säger sig inte kunna skriva. Det är klart alla elever som är skrivkunniga kan skriva. Det går också att få de flesta elever att skriva längre texter, men kanske inte den text du har tänkt dig från början.
Jag har tidigare skrivit om att elever exempelvis kan ha svårt att föreställa sig saker, att bygga upp miljöer i hjärnan. Det problemet är inte vanligt men förekommer i bland, framför allt hos elever med Aspergers syndrom. De eleverna känns ofta igen på att de inte fattar vitsen med beskrivningar i böcker, eller att de helt är ointresserade av berättelser i bokform. För de eleverna kan det vara mycket svårt att skriva berättande.
Kan du konstatera att det är på det viset så måste du retirera och låta eleven enbart skriva faktatexter.
Men ibland går det att lura elever, eller kanske snarare låta eleverna lura sig själva, när man tror att det är kört. Jag hade en elev som våndades så fort vi skulle skriva berättande. Han fattade helt enkelt inte vitsen. Han såg inte skrivna berättelser, det var bara ord. Men han saknade inte fantasi. När han läste faktatexter om andra världskriget så kunde han berätta utifrån olika händelser; vad som hände, hur soldaterna hade det, vad som skulle ha kunnat hända om man ändrade på olika parametrar, fantisera ihop olika slag. Men att försöka få ner hans muntliga berättande till fiktion på ett papper var lönlöst. Tills en dag…
Vi talade ganska mycket film. Jag och eleven hade liknande filmsmak och jag kunde köra en informell filmkurs efter lektionerna, vdi sidan av undervisningen, med honom genom att tipsa om olika filmer som jag tyckte att han borde se. En dag nämnde jag filmen Bladerunner. Eleven tog tipset till sig och gjorde som han alltid brukade göra. Först genomförde han ett gediget bakgrundsarbete genom att plöja igenom diverse texter om filmen på nätet, bland annat imdb.com.
Eleven nämnde nästa dag att han hade läst att det fanns två olika slut och att han också hittat ett av manusen på nätet. Han lusläste ett utskrivet manus under en av mina lektioner och sa sen att det inte såg så svårt ut att skriva manus. Larmklockorna började ringa i min skalle. Nu är det dags! tänkte jag och visade eleven Voodofilms manusskrivarsidor. Eleven läste artiklarna hemma utan att jag behövde ge honom läxa. Härefter så började hans filmmanus sakta och trevande att blomma ut i en berättelse. Ambitionen var att skriva en berättelse som aldrig tidigare berättats. Jag sa inte att det är omöjligt. Jag ville låta honom försöka och jag ville inte döda berättelsen när den var i sin linda.
Den aldrig berättade berättelsen blev inte av. Men jag fastnade för några av karaktärerna och ställde nyfikna frågor omkring dem. Det ledde till en fördjupning av berättelsen. Plotten var ganska konventionell.
Berättelsen blev aldrig färdig. Men den kom att innehålla några intressanta personporträtt. Eleven berättade också en del om karaktärerna; hur de såg ut, vad de hade varit med om tidigare, hur deras personligheter var. Det var mycket nära att jag sa åt honom att teckna ner det han sa till mig till personbeskrivningar. Men jag gjorde inte det. Jag ville inte döda kreativiteten med vad som kanske skulle kunna lukta skoluppgift.
Hade jag haft eleven lägre så hade jag kanske föreslagit att transformera manuset till en novell, med person- och miljöbeskrivningar, men det var inte läge för det då.