Det märks tydligt att dagarna blir allt kortare. Snart kommer solen inte att lysa längre när du går från och till jobbet. Däremot är det ljust mitt på dagen då man tvingas sitta inne med eleverna i klassrummet.
Eller är man tvungen till det? I vårt arbetslag har vi infört promenad under lunchen. Vi har mätt upp en kort sträcka, 960 meter för att vara exakt. Man går lätt runt den på en kvart. Var och en av personalen i arbetslaget ansvarar för lunchpromenaden en dag i veckan. På så vis kommer man ut åtminstone en dag i veckan. Men det finns ju inget som säger att man kan gå ut de andra dagarna också.
Vi tvingar inte eleverna att följa med, men vi är väldigt tydliga när det är dags att gå ut. Man får alltid med sig någon eller några. Uppslutningen är visserligen lite dålig. Vi har funderat på att införa någon form av belöningssystem. Kanske 20 minuter framför en dator för en promenad?
Jag tror på att vara ute. Jag tror också på rönen om att man mår psykiskt sämre om man inte får sol på sig. Vi har ofta elever som mår dåligt framåt februari, mars, dvs den tid då d-vitaminbristen borde börja märkas. Jag känner till andra arbetslag där man lagt in lunchpromenad på schemat. Varför inte?
Uppdaterat
Jaha! Så hänger Aftonbladet på med en artikel om d-vitaminets förträfflighet. Läs och begrunda, men ta sensationsrubriken och vissa ordvändningar med en nypa salt, som alltid med Aftonbladet.