Jag har precis läst färdigt Mats Strandbergs roman Slutet. Den listas hos förlagen som en roman för unga vuxna. Men för mig som är ganska långt gången i vuxenheten var den också värd att läsa. Strandberg sätter upp sin scen, likt ett grekiskt drama i form av en mellansvensk stor stad några timmar från Stockholm. Vi känner igen det från hans och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln-trilogi. Vi presenteras för ett avgränsat rum – den lilla staden, handlingen – en utvald skara människor presenteras och handlingen rör sig uteslutande kring dem och tiden – vi vet från de första sidorna att allt kommer att ta slut den 16 september.
Döden är oundviklig i form av en framrusande komet som kommer att träffa jorden och slita upp jordskorpan runtom hela jorden, ingen eller inget kommer att överleva. Så nu har jag spoilat slutet.
Ur två gymnasisters perspektiv skildrar han veckorna innan undergången. Den ena av ungdomarna skriver i en app kallad TellUs som är ett nytt socialt medium framtaget för undergången. De som skriver i appen får sina meddelanden ivägsända av satelliter i hopp om att en civilisation någonstans långt borta ska snappa upp meddelandena och få en bild av hur livet på jorden var innan planeten gick under. Döden präglar varje sida i boken. Vad är det för vits att göra något om allt och alla ändå kommer att dö? Hur krama in mesta möjliga mening i de sista veckorna i livet? Handlingen blir en övning i existentialism.
En människa dör även i förtid i boken och det traumat och jakten på mördaren driver en stor del av handlingen i boken. Men det blir aldrig en kriminalroman. Dödsfallet blir en katalysator som tvingar karaktärerna att reagera.
Jag ska väl inte sticka under stol med att ångesten och de stora frågorna drabbar även mig under läsningens gång. Men mest av allt drabbas jag av de fina karaktärsteckningarna och de trovärdiga skildringarna av det liv människorna lever innan undergången. Jag funderar på att rekommendera boken för några av mina högstadieelever. Men den är definitivt inte till för alla i den åldern. Den är nog bättre lämpad för gymnasieungdomar och uppåt.
Nämnde för mina elever i dag att jag läste boken varpå en av mina elever svarade att hon precis höll på med den och att hon förmodligen skulle behöva terapi efteråt. Oklart om hon menade allvar.
