Nyligen tog jag beslutet att säga adjö till Twitter och Instagram, och istället välja Mastodon som min nya digitala hemvist. Det är hög tid att utforska och dela med mig av mina erfarenheter med detta federerade sociala medium.
Mastodon är en del av ett federerat nätverk, en distinkt kontrast till de centraliserade jättarna som domineras av algoritmer och reklam. Ett av de första sakerna jag märkte var att det kräver lite mer ansträngning att hitta konton att följa. Det finns ingen snabb ”rekommendera för dig”-funktion. Istället är det som att utforska ett stort digitalt landskap själv, vilket kan vara både utmanande och givande. Än så länge har jag mest hittat stora publicister som DW och Wired, men sakta men säkert hittar jag guldkorn i form av individer som skriver om saker som intresserar mig.
Tonen på Mastodon är mycket mer förlåtande än på Twitter. Jag behöver heller inte vara rädd för att dra på mig en trollhord om jag skulle skriva något som inte behagar. Jag har inte sett några drev mot någon än. Den federerade formen gör också att varje instans modereras för sig, så det gäller att välja instans (server) där du känner att du kan lita på moderatorerna. En annan stor fördel med Mastodon är att om någon instans skulle balla ur kan den instans du har ditt konto på koppla bort sig från bråkiga instanser.
Jag äger min data på Mastodon. Det finns ingen plats för nyckfulla beslut från en miljardär som plötsligt ändrar på förutsättningarna för samtalen. Detta innebär att jag kan posta och interagera utan rädsla för att min information ska användas i kommersiella syften eller för att tjäna någon annans agenda.
Mastodon drivs av entusiaster. Och här har vi förmodligen den stora nackdelen och farhågan. Hur länge orkar moderatorerna? Hur länge vill folk skänka för att hålla igång driften av instanserna? Vad händer när databasen av gamla meddelanden och lagrade bilder blir för stor? Vem ska då betala för bakåtkompatibiliteten i form av lagringsutrymme?
Filosofiskt sett är det viktigt att överväga vem som kontrollerar våra digitala platser för det offentliga samtalet. De stora sociala medierna, drivna av vinstdrivande företag, har blivit de primära arenorna för politisk diskussion, samhällsorganisering och informationsutbyte. Detta är ett bekymmer, eftersom det ger dessa företag oproportionerlig makt över våra liv och vårt demokratiska samhälle. Borde inte dessa plattformar ägas och styras gemensamt, snarare än att vara i händerna på några få?
Min övergång till Mastodon är ett steg mot en mer demokratisk och ansvarsfull digital närvaro. Det kanske inte är lika smidigt som de centraliserade alternativen, men integriteten och friheten det erbjuder är ovärderlig.
Inlägget är skrivet med assistans av GPT4 i ett test om GPT4 kan fånga min språkliga stil. Jag tyckte att det gick ganska bra, även om vissa högtravande delar inte riktigt är jag. Tankarna, idéer i texten står jag själv för. Jag ägnade omkring en halvtimme åt att redigera den genererade texten innan jag postade.